Jag fick frågan om jag kunde skriva en text om utmaningar och problem i min vardag som jag stöter på som ryggmärgsskadad och hjulburen. Min första tanke var att jag har väl inga särskilda utmaningar och problem som en icke funktionsvarierad person inte ställs inför.

Tanken på frågan och denna text har legat och grott under sensommaren och hösten tills jag läste en kommentar på ett inlägg i sociala medier. Inlägget handlade om att den region jag jobbar inom beslutat att bygga en gångbro från andra våningen på det parkeringshus jag använder till min bil när jag jobbar. Den kommentar jag reagerade på handlade om att skribenten tyckte att detta var en onödig utgift för en ekonomiskt pressad region och att personen i fråga själv aldrig haft några problem att gå över vägen och ta sig in till sjukhuset (min arbetsplats).

Först skrattade jag rakt ut, sen började jag fundera på hur min vardag som rullstolsanvändare/ryggmärgsskadad ser ut. Jag ska i denna vardagsobservation (i två delar) försöka ge en bild hur en helt vanlig arbetsdag ser ut för mig och de utmaningar och problem jag ställs inför på daglig basis.

Mina fysiska förutsättningar.
Jag är en 46 år gammal fd elitidrottare, numera glad tävlingsmotionär som tidigare haft ett tungt fysiskt arbete som maskinförare/djurskötare inom lantbruket primärt med mjölkproduktion. Född med ryggmärgsbråck, tidigare gångare/rullstolsåkare men sedan 2018 sittande på heltid.
Sedan 7 år tillbaka jobbar jag administrativt inom hälso- och sjukvården som medicinsk sekreterare.

När morgonbestyren är avklarade och jag är redo att möta dagen så kommer jag ut till parkeringsplatsen utanför lägenhetshuset jag bor i, efter att först ha avgjort om jag behöver byta till vinterhjul på rullstolen eller inte. (Dessa extrahjul har jag fått skaffa privat eftersom min hemkommun menar att de klassas som fritidshjälpmedel och sådant förskrivs inte).

Första utmaningen kan vara att bilen är översnöad eller att bilrutorna behöver skrapas. Tar jag mig ens fram till bilen? (nu bor jag inte längre i Västerbotten så svaret är i princip alltid ja).
Tack vare att jag har en relativt låg skada kan jag med hjälp av kryckor ta mig runt hela bilen med skrapa och borste sedan jag lyft in rullstolen i bagageutrymmet på bilen.

När jag anländer till min arbetsplats så ska jag ta mig från parkeringshuset in till min arbetsplats, jag har själv valt att parkera bilen i parkeringshus trots att det är cirka 200 meter till entrén pga. möjligheten att ha bilen under tak och slippa skrapa fram rutorna igen vid arbetsdagens slut. På väg ut från parkeringshuset ställs jag inför 2 stycken dörrar där dörröppnarna oftast fungerar, sedan ska jag tackla dagens första uppförsbacke för att ta mig runt de trappor som jag snart kommer att slippa tack vara ovan nämnda gångbro. Denna backe är oftast snöröjd på vintern men inte alltid. Är snöröjning utförd så är det ofta i min hemregion kryddat med en rejäl dos vasst grus som givit ett antal punkterade däck och händer genom åren.

På väg in till entrén klarar jag av 2 stycken övergångställen med tillhörande nivåskillnader och 2 stycken busshållplatser med anpassningar för synnedsatta i form av räfflade spår i underlaget på både längden och tvären Jättebra anpassning för den synnedsatta, tyvärr mindre bra för oss hjulburna där tvärgående räfflor i värsta fall kan innebära ett tvärstopp om man inte är uppmärksam och de längsgående räfflorna kan innebära obehag i form av en plötslig riktningsändring.

I nästan avsnitt kan du läsa om hur tankarna går när jag väl nått min arbetsplats...