Det är stressigt att fira jul utan barn men med barn så är det en annan nivå. Vi behöver gå in med en annan mentalitet i år, lite utav en ”går det så går det”-inställning. Förra julen var Maja så liten och sov hela tiden. Jag och Ingrid var föräldralediga tillsammans och kokade knäck i matchande rutiga julpyjamaser. Det var riktigt drömmigt!

Klipp till i år… Alltså… Jag orkar inte bry mig om något lägre. En julstjärna sitter uppe, den andra blev ett offer för Majas klåfingriga klåfingrar. Den fina julkrukan med mossa och dyr amaryllis ligger utspridd på golvet likt en bortglömd jordhög. I krukan ligger istället en nalle med intorkat snor och gröt. På golvet förutom jord och amaryllis så är det ett minfält av klossar, leksaker, bunkar och kastruller. Jag tar mig ingenstans i min rullstol för Maja hänger längst med rullstolshjulet med blöjan full med bajs, hostande och snorande sträcker hon sig genom mina ekrar efter en mosad banan på golvet som jag delvis råkat köra över. Hon tuggar på något annat hon hittat på golvet som kan vara en potentiell livsfara och rör jag mig då kapar jag av henne fingret eftersom hon har handen mellan mitt hjul och rullstolsramen. Så don’t judge me for not making jäkla hemmagjord sill och god damn köttbullar i år! Det blir som det blir och det känns fasiken skönt!

Klart slut, jul med barn-debut… nästan.

Juliga hälsningar från Sebastian, ett år som pappa och ett år som ambassadör för Invacare, en vardagsfilosof och researrangör